Veckan har spenderats på barnavdelningen, öron-näsa-halsmottagningen och operation.
I neuro operationssalen spelades ABBA medan de blandade någon gegga för att gjuta ett nytt skallben till en patient
Vi var med de flörtiga ortopederna när de opererade en 8 årig pojke med osteomalitis (benröta). Nästan hela smalbenet hade dött och de behövde därför öppna upp och raspa/knacka bort det. På bilden ser ni en benbit som var helt rutten och
satt löst. Pojken låg vaken hela operationen som de flesta gör då det är dyrt med narkos, och låg där helt ensam med alla läskiga ljud. Vi var de enda som stod vid hans huvud och försökte prata med honom och stötta. Killen var så himla modig
och lugn, men det märktes att han var rädd och uppskattade att ha någon bredvid sig. Det är så himla sjukt hur barn här tvingas att vara modiga och starka på ett sätt som inte alls förväntas av barn i Sverige.
Lisa och Ida har varit på barnavdelningen och försökt hänga med neurologgubbarna på ronden, när vi inte hör deras mumlande får man försöka smygläsa någons anteckningar, det uppskattas dock inte så mycket.
Vi har blandat antiobiotika och gett intravenöst till barnen, och rullat en jäkla massa bomullstussar!
Vi har även varit med på ett lite halvhjärtat försök till att hålla en nyfödd prematur 28-veckors bebis vid liv. I rummet var det fullt med läkare, trots det tryckte de bara på andningsblåsan en gång ibland och försökte sätta en nål. Det var oerhört
frustrerande att se på när inget hände. Det kändes som att de redan gett upp. De kan oftast inte rädda bebisar under 28 veckor här med de resurser som finns, jämfört med i Sverige där vi kan rädda bebisar födda runt vecka 22.
På ÖNH, där Anni och Sara var, försöker de möta barnen med lite lek vilket oftast uppskattas.
Öronundersökning med nyfikna läkarstudenter.
Den här tjejen har humant papillomvirus i halsen som gett andningshinder. Vi var med när hon opererades och tumörerna avlägsnades. Hon har opererats flera gånger tidigare då viruset ger återkommande cellförändringar. Plastbiten på halsen
är en trakeostomi och den ger en fri luftväg. För att kunna prata med trakeostomi behövs en talventil som är väldigt dyr. Trakeostomin kommer
sitta kvar tills hon är 6-12 år och eftersom hon inte har någon talventil kommer hon inte kunna lära sig prata innan dess. Hemma i Sverige hade hon fått betydligt mer vård och hjälpmedel. Vi förundras över människornas styrka av
att klara av svåra utmaningar.
Ibland kan man även få sig en liten kompis att hänga med!
1 kommentar(er)
